14/7-19 - Sömnlöshet och pendeltristess.

Inledningsvis vill jag säga att en stor majoritet av dessa inlägg kommer att skrivas under inflytande av sömnlöshet eller pendeltristess. 

Pendeltristess är något jag definierar som den där härliga nyponkliande känslan av att ha tråkigt samtidigt som man inte riktigt hittar ett bekvämt läge att sitta i. Helst av allt så ska skriken från ett (eller flera) barn som är så undernärda på uppmärksamhet från sina så kallade föräldrar penetrera dina öronhål tills du känner en stark lust att gjuta igen öronen med betong och ta en intensivkurs i teckenspråk. Har hört att intensivkurser ofta ges i Dalarna för en så enkel och smidig upplärningsperiod som möjligt. Men då kanske det inte är teckenspråk vi pratar om. 

Om inte ett rabiat uppmärksamhetssökande barn så sitter det garanterat en man framför dig med en hållning värre än Quasimodo som fläker upp sitt (vad jag måste anta vara) enorma skrotum. Tänk att ha en så stor pung så att en fläkvinkel på minst 170 grader i sittande läge krävs för att den över huvud taget ska få plats innanför de 20 år gamla jeansen. Helt otroligt hur vilken stel gubbe som helst blir akrobatvig så fort han sätter sig på ett kommunalt färdmedel. 

Inte nog med att denna mastodontpungsbeklädda herre tar upp minst en och en halv plats. På grund av den ostbågeliknande hållningen så hamnar hans bakdel i mitten av sätet vilket i sin tur resulterar i att knäna sticker ut tre decimeter mer än nödvändigt. Detta resulterar i sin tur i att jag tvingas ha kroppskontakt med fanskapet. Det spelar ingen roll hur mycket jag håller åt mig. Våra ben kommer att vidröra varandra och han kommer att titta på mig som om att det är jag som måste hålla åt mig. 

En maktkamp uppstår snabbt. Jag tänker inte vika mig (mest för att jag inte kan). Inte heller tänker gubben vika sig (mest för att han inte ens förstår att man inte kan kräva ensamrätt på fyra tågsäten). 35 minuter av vad jag i alla fall intalar mig själv ofrivillig kroppskontakt blir resultatet av denna totalt värdelösa viljekrock. Ostbågs-Quasimodo vill inte suga åt sig pungen och jag är nog mest lat som inte orkar byta plats. 

Någonstans vill jag ändå tro att jag gör skillnad när jag sitter kvar. Kanske kommer han att förstå. Kanske slipper nästa person som inte heller orkar byta säte denna ofrivilliga knägnidning. Kanske kan alla gubbar där ute med abnormt stora könsbihang inspireras till att antingen tejpa upp dem i mellangården eller söka medicinsk hjälp.

Kul för övrigt att detta inlägg om pendeltristess skrivs under en period av sömnlöshet.

Livets ironi.

Ha det fint.

Mvh, Smuts.