18/7-19 - Porno-grind och dess beroendeframkallande karaktär
Hur fungerar egentligen människor som inte tycker om musik? Ibland undrar jag om de kan höra över huvud taget. Musik är liksom vi människor föds till att uppskatta. Det finns ju ett oändligt antal gulliga videos på youtube där väldigt små barn dansar till musik.
https://www.youtube.com/watch?v=77ql1emlCn4
Det är liksom inte ett koncept som har lärts ut till dem. Dansen liksom bara uppstår. Därför undrar jag följande:
Är ni som inte gillar musik väldigt, väldigt ledsna människor eller fungerar era trumhinnor bara helt enkelt lite annorlunda? Kan man få bidrag för det i så fall? Jag har många frågor. Återkom gärna med svar! En bra låt i hörlurarna, oavsett var jag befinner mig kan skapa enorma känslor inom mig. Det är liksom oslagbart. En pampig låt på rätt ställe kan få mig att känna mig så sjukt mäktig. Lite som att jag rider barbacka på en bisonoxe genom Ystad. Först och främst har Ystads-borna kanske aldrig sett en bisonoxe. Sen att jag rider på den, helt otroligt. Fattar ni vilken makt? Att komma ridande barbacka på en aldrig tidig i det verkliga livet skådad djurart är Pondus. Vad kan den mystiske ryttaren bringa? Rikedom, fred eller kanske lycka? Tyvärr inte, mest fotsvett och stressrelaterat håravfall.
Musik är något som har bringat mig glädje och ibland till och med eufori så länge jag kan minnas. Jag minns när jag lånade min brors Nirvana-platta och musiken som strömmade hur högtalarna var så stökig och tung så att jag inte ens kunde urskilja vad det var som lät. Jag minns även när mina syskon gemensamt introducerade mig för Slipknot. Ni vet det där bandet som är alla 11-åringars favoritband nästan enkomt baserat på att “De har sådär fett coola masker ju”. Nackdelen med att bli introducerad till vad som i alla fall då i mina 11 år gamla öronhål var hård musik är att jag aldrig riktigt blev nöjd. Som en tjackis som letar efter nästa kick letar jag än idag efter nya band och ny musik som kan stilla mina begär. Slipknot är en gateway-drog till musik som nästan endast är skapad för att låta skit. Jag håller inte riktigt med mig själv på den här punkten, men enligt alla jag någonsin jag träffat och diskuterat musik med har jag aldrig hittat någon som delar samma deformerade, grisiga, skrammelljudsälskande och kanske lite trasiga öron som mig. Jag är mycket väl medveten om att musiken jag gillar är svårsmält och det är okej.
För mig handlar det inte alltid om att dela musik med någon. Det kan absolut vara svinkul att sitta och lyssna på gamla eller nya godingar och diskutera med egentligen vem som helst om vad man tycker om det man lyssnar på. Men för mig har musiken en större funktion ändå. Jag låter den nästan ta kontroll över mitt känsloliv. Musiken jag lyssnar på anpassas nästan aldrig efter mitt humör. Det är humöret som anpassas efter musiken. Ber om ursäkt för ett tradigt inlägg. Jag blir väl såhär när jag skriver om något jag faktiskt tycker om snarare än gamla gubbar med abnorma pungsäckar.
Med pig squeelande hälsningar, Smuts