16/7-19 Ångest, en rätt kul grej ändå.

Ångest är ju en rätt rolig grej ändå om man tänker efter. 

"Ditt oaktsamma, osmakliga, oförstående, o(valfritt adjektiv), dumma kräk" kanske du tänker nu. Men vänta lite nu, ge mig en liten stund av din tid så ska jag förklara mig. 

Jag som så många andra i dagens samhälle lider av ångest under perioder. Ibland jättemycket och jätteofta. Ungefär som att en kö av noshörningar väntar på sin tur att få flykicka dig i bröstet, typ jättehårt och många gånger. Ibland jättelite och nästan aldrig. Typ som lika många gånger det faktiskt rent fysiskt händer att man blir flykickad i bröstet av en noshörning. Men den finns ändå där som min egna lilla chihuahua nedsänkt i min emotionella handväska. 

Om du inte redan lyssnat på Anders Hansens sommarprat i p1 så råder jag dig att göra det. Han tar upp många otroligt relevanta punkter kring ångest, vad som orsakar den och hur den kan motverkas. Allt detta är kanske för många gammal information. Men det var snarare sättet han lade fram dessa punkter på som slog an en sträng inom mig. 

En av dessa punkter är att ångest är en biologisk funktion designad för att hålla oss vid liv. Hade våra förfäder inte känt ångest över att inom kort eventuellt bli manglad av en t-rex eller annat valfritt historiskt djur som inte alls levde under samma tidsera som oss människor så hade våra förfäder nog inte varit just våra förfäder. De hade 8 timmar efter att ha blivit inhalerade av ett djur som av någon anledning just den där stunden hade enorma cravings efter att äta en oduschad, orakad och antagligen rätt nerpissad människa blivit till en rykande hög exkrement, och då är det ju rätt svårt att föra vidare de gener som så småningom hade blivit dina. 

Även fast jag idag lever ett otroligt skyddat liv med tak över huvudet och mat i kylen så är min kropp fortfarande programmerad att vara rädd för den sabeltandade tigern. 

Min kropp jämför alltså den där tentan eller rent av den disk som jag själv negligerat liiite för länge med att bli sönderslagen av en annan människa som är väldigt upprörd över att jag snodde hens sten eller vad man nu slog ihjäl varandra över för 10 000 år sedan. 

Min kropp jämför alltså mina lockar som inte ens går att tämja med hårvax eller som det ibland blir att bara vakna och försöka leva mitt liv med att inte hitta någon mat och behöva käka mossa och beska maskrosrötter för att försöka överleva en dag till. 

Ångest är hemskt men samtidigt lite lustigt. Ångest går mycket väl att jämföra med en blindtarm. Ett emotionellt bihang som med tiden förlorat sin funktion. För ett stresshormon eller en känsla som programmerades för ett liv som var otroligt mycket farligare blir helt plötsligt lite i vägen i en tid då vi kan köpa färsk frukt och havredryck som levereras fram till din dörr genom våra små datorer som vi bär med oss i fickan. 

Lite som att en blindtarm brister och utsöndrar sitt gift i din buk kan även ångest förgifta dig. Du mår till slut så dåligt att ditt liv liksom inte riktigt håller ihop. Det orsakar i sin tur mer ångest (för det är så ångest funkar), smart va? Verkligen superfiffigt. 

Avslutningsvis så vill jag ändå på fullaste allvar säga till dig som lider av ångest att du inte är ensam. Hur många personer som än säger att endast svaga individer blir deprimerade eller medicinerar så kvarstår ditt mående. Alla kroppar är olika. Det är också en fiffig grej. Vissa kroppar skapas liksom till att må skit. Men då är det ju sådär tur att vi lever i en tid där hjälp finns att få. 

Ta hjälp om du behöver det. Om inte rent fysiskt av en närstående eller en läkare/psykolog så genom den där fiffiga datorn du har i fickan. Du kan få en tid för att prata med psykolog i nästan samma ögonblick som du bestämmer dig för att göra det, så gör det. 

Tills vidare vill jag önska dig en fortsatt trevlig återstod av ditt dygn. Känns konstigt att önska dig en trevlig dag. Du kanske jobbar natt och sover på dagen. Vad fan vet jag. Må väl.

Mvh, Smuts.